Elefantertanter på arbetsvift

Nu när både godishuskvinnan och postdamen har introducerat sig, och jag vägrar vara sist så känner jag mig tvungen att plita ner en liten rad här. Det är jag som i sommar kommer att klaga över den enorma värmen, den otroliga ansamlingen av smuts samt mängden av manlig flatulens som min näsa kommer att möta på SSAB. Jag kommer även att klaga över de osmickrande kläderna, den på tok för stora hjälmen, de ojämna golvet som kommer att fälla mig ett x antal gånger, de tidiga mornarna och en man jag här kommer att kalla för Torsten. You’ll see…

När jag ändå sitter här så tänker jag haka på Kristins hat mot världen. Detta är dock egentligen inte hat mot världen, snarare min egna rädsla för fåglar. Fåglar är något av det värsta jag vet. Keep this in mind när du läser det som komma skall:
Min goda fader ropar på mig från undervåningen: Kom så ska du få se något fint. Jag: Är det en SAAB? (Pappa har en enorm kärlek för SAABar…) Pappa: Nej, kom bara. Intet ont anande går jag ner för trappen. Vad håller min pappa i sina händer om inte en död fågel? Jag är övertygad om att alla världens fåglar är out to get me, så min första tanke var att fågeln fejkat sin död för att ta sig in i huset och där anfalla mig. Jag hade fel…

Det var allt för denna gång. Adjö.