Elefantertanter på arbetsvift

Jag tackar Kristin för att hon är den enda som fick tummen ur anus och startade bloggen, och dessutom skrev en förtjusande inledning. Det är alltså jag som är brevbäraren. Det är jag som snart, för fjärde sommaren i rad, springer i ditt trapphus i smurfdräkt om dagarna. Jag har inte börjat jobba riktigt än, men jag har just lagt upp byxbenen på mina nya postbyxor. Detta kräver ett blogginlägg.

Vi har uniformsplikt på Posten. Det skulle kunna vara ganska trevligt. Man kliver upp tre minuter innan man börjar på morgnarna och svidar helt enkelt om till smurfdräkten. So far so good. Nu råkar det dock vara så att själva uniformen, förutom att den är hiskeligt ful, också är vansinnigt obekväm. Låt gå för t-shirtarna, men byxorna är rena förfallet.

De få kvinnor som jobbar på Posten är i princip alla medelålders kvinnor, som ju sällan har några sparrisformade kroppar. Man skulle kunna tro att byxorna därmed skulle vara ganska stora i storleken. Men tji fick man. Personligen har jag byxor som är tre storlekar större än de jag vanligtvis använder, och ändå har jag röda märken på eftermiddagarna eftersom de är så tajta. Byxorna är avsedda att bäras mycket högt uppe, någonstans en decimeter norr om naveln, och hög risk för cameltoe i framstjärtszonen föreligger. Alternativet är att bära dem med ett skönt Gällivarehäng som en fjortonårig hiphopare. Jag har ännu inte riktigt bestämt mig vad som är bäst. Till råga på allt är byxorna sjukt vida och långa i benen, vilket innebär att jag som är kort måste lägga upp byxbenen. Det resulterar i att reflexen som ska vara någonstans vid knät sitter vid fotknölarna för mig. Sommarshortsen vill man helst inte använda, eftersom de är tillverkade av ett material som förmodligen är både pansarförstärkt och skottsäkert. Hög risk för otrevlig överhettning i bäckenbenszonen föreligger.

Tänk på det nästa gång ni ser en kollega till mig. Vi lider i det tysta.

På återseende